Den som vantar pa nagot gott...

...far noja sig med bottenskrapet.

Pa grund av min mindre intelligenta forestalling om att ju senare jag tar min lunch, desto kortare blir dagen (???), sitter jag har nu och besviket trugar i mig denna smaklosa, overkokta, proteinlosa soppa till lunch.

Amerikanernas asikt om att "crackers" rader bot pa all trakig mat har jag dessutom aldrig forstatt mig pa. Utan lite Camenbert ost och fikonmarmelad kan alla varldens crackers slanga sig i vaggen.

Den mustiga, smakmassigt explosionsartade chili/kyckling-soppan/grytan, var i alla fall slut for dagen pa deli Rosso.
Och min CSN budget tillater inga storre utsvavanden nar det kommer till lunchbegivenheter.

Sa, vanta aldrig pa nagot gott. At det godaste forst.

Det ar allt jag har att saga.

Hej, hej, hallå bloggvänner!

Jag är en tjej på 24 vårar som har en liten fråga till er.

För några blogginlägg sedan skrev jag:

"...jag har inte ett rasistiskt ben i min kropp"

Nu har jag funderat på det här sedan dess.

Ar inte det ett väldigt ologiskt uttryck? Jag menar inte rasismdelen, för uttrycket behöver inte alls endast handla om rasism, jag menar benbiten.

Jag vet inte hur många procent som består av ben, men jag vet att vi har 208 ben allt som allt i kroppen. Däremot år människokroppen till 96% av vatten.
96 %, och rätta mig om jag har fel här mina vänner, är en väldigt stor del av det hele, som norrmannen skulle sagt.

Så om syftet är att ge utlopp för en åsikt man känner sig Väldigt Distanserad ifrån, borde det inte heta något i stil med "jag har inte en rasistisk vattendroppe i min kropp"?

Kan någon bara bekräfta eller dementera min fundering, så jag kan lägga mig det här bakom mig?

Tack på förhand,

"En som undrar" 

Krackelibrankel-fnatt !!!

Dag 4 av 8 i stenalderslyan.

Det kanns minsann som att jag bor med tva grottmanniskor. Fast inte i en grotta, utan en glassig lagenhet i New Yorks rikemannsomrade.

Pa grund av mitt daliga samvete for att jag far bo dar gratis sa tog jag tre djupa andetag, bet mig i tungan och storstadade hela lagenhet igar. Fran golv till tak. Fran mogeldisk till urintoaletter. Fran tvattande stinkande strumpor och kalsonger till strykande av skrynkliga skjortor.

Yep. Du horde ratt. Men som tur var hjalptes vi ju alla at, sa det gick anda ganska snabbt och smidigt! Tog inte mer en 2-3 timmar! Toppen bra!

Eller INTE. Jag stadade allt sjalv och det tog mig 6,5 timme. Var klar klockan 01.00 pa natten.

Vad dem gjorde sa du? Facebookade, youtubade och pratade pa bbm.

(%*#()%&_#*(@%U*(#@!!!!!!)

Andas...Harmoniska kanslor iiiinn, arga kanslor uuuuut...

I gar bad en av mig att stalla klockan och vacka honom klockan 7.30 innan jag gick till praktiken. Sjalvklart skulle jag gora det.

I morse nar jag stack in huvudet genom sovrumsdorren och sa:

- Dags att kliva upp. Klockan ar 7.30
- Suck...Kan du inte vacka mig lite trevligare? Satta pa lite musik eller nagot?
- Jag beklagar att Herr Xxx inte gillar mitt satt att saga Godmorgon, men det ingar vanligtvis inte i mina morgonsysslor har pa foretaget. Du far skriva det i din roomservice-bestallning nasta gang.
- Varst vad du ska vara sarkastiskt da. Har du atminstonde gjort en macka till mig?

Det sista latsades jag inte hora, men jag tankte "Jag ma vara sarkastiskt, men du ar serios med din fraga, och det ar banne mig snappet mer irriterande."

Sa. Som sagt. Dag 4 av 8. Nedrakningen har borjat...

Frustrerad svensk flykting soker jamlikt och karleksfullt hem.

Jag ar en flykting on the move. Forpassad till New Yorks gatorhorn och varmluftsutblas.

Eller nej nu overdrev jag. Jag ar inte hemlos, men jag ar utkickad ur lagenetenh i en vecka. Min rumskamrat har  hela sin spanska familj pa besok. 6 vuxna och undomar i en och samma studio apartment. Skulle tippa pa att den  ligger runt 45 kvm allt som allt. Med kok, hall och badrum inraknat.

Forestaller mig att det ser ut nagonting sant har nar jag inte ar hemma:

Jag antar att jag ar ganska nojd att jag inte bor dar for tillfallet?

Tanken var att jag skulle bo hos min italienska van, Fiorella, men i sista sekund bestammer sig aven hela hennes familj sig for att komma pa New York besok. Detta betyder utrymme a la flyktinglager aven dar.  

Tough luck, Empa!

Min situation ar nu som foljer: Jag ar inneboende till pa lordag hos en killkompis jag lart kanna har i New York. Jag bor pa soffan i hans duplex lagenhet pa Upper East side, tillsammasn med en rumskompis till honom. 

Det gar ingen nod pa mig kan tyckas?

Jag vet. Jag borde kanske inte klaga. But hear me out for a second:

1. Jag kan tycka att jag egentligen inte kanner dessa tva gossar tillrackligt val for att slagga pa sofflocket i en hel vecka, men jag har verkligen ingen annan losning.

2. Bada tva ar halv fransoser / halv israeler. Snalla, missforsta mig langsamt nu, det finns inte ett rasistiskt ben i min kropp. Jag har inget emot varken fransman, israeler eller den judiska religionen. Tvartom sa finner jag allt detta oerhort intressant. Intressant nar jag ar deras van, inte nar jag ar deras inneboende...for olika kulturer betyder ofta olika asikter och forestallningar om hur saker och ting ska ga till har i livet. Dessa tva ar varldens snallaste och roligaste, som Kompisar, men som sambos, klickar vi inte lika klockrent.

3. De verkar namligen nagon kontig forestallning om att kvinnors lott i  livet ar lite understalld mannen och att varan framsta uppgift ar att foda barn, laga mat och stada.

Haha! Hahaha! Sa tokigt det kan bli?

Alla som kanner mig det minsta lilla kan nog skriva under pa att det har synsattet och jag fungerar lika bra ihop som en julskinka pa hanukkah-bordet.

Desvarre ar jag inneboende. Gratis. En vecka. I New York. Detta ar, tro det eller ej, ganska eftertraktat. Jag ar sjalvklart jatte tacksam och sa vid ett svagt tillfalle forra veckan att som tack sa kunde jag hjalpa killarna att tillsammans med dem storstada och stukturera upp den annars vidrigaste ungkarlslya jag nagonsin sett. 

- Later bra, sa dem.

- Vilken dag tror ni att det passar bast att ta tag i stadningen? fragde jag sedan.

- Sondag, sa dem.

- Ok, sa jag.

Pa sondagmorgon vaknade jag 11.00. Ville inte vacka nagon av dem for jag vet att de jobbar valdigt mycket under veckorna och gillar att sova pa helgerna. Sa jag tassade runt i morkret och roade mig i min ensamhet, tyst som en dovstum nabbmus, i 3,5 timme innan den forsta av dem bestamde sig for att vakna.

Det har ar det forsta jag hor ifran hans sovrum:

- Vad ar klockan??

- 2.30

- Har du borjat stada an??

- U-Ursakta vad sa du??

- Ja! Har du borjat stada an??

Det kommer bli en lang vecka det har.

Jag är inte svår, men lätt.

Såhär glad blir jag när någon kommer med svenskt smågodis och Marabouchoklad till mig.

Kan passa på att announca, en gång för alla, att den som kommer med lite svenskt snask är hjärtlig välkommen till mitt New York hem! Dörren kommer inte bara stå på glänt, utan på vid gavel.

Det är som jag det gamla ordspråket; "Finns det godisrum så finns det soffplats!"

Svårare än så är jag inte.

Tusen och åter tusen tack till sötaste Johanna som kom med de här undersköna livsnjutningarna.

Gerard Butler - Check.

Traffade den har mannen pa Comedy Celler igar.

Du vet nar man tror att man ar waaaay to cool to be starstruck?

Well.

I´m a dork, a wimp, a sucker, a looser and a nerd.

Just saying.

Gråtfärdig, illamående och förbannad.

Klockan är 02.00 amerikansk tid och jag har precis sett Uppdrag Gransknings senaste program på SvTPlay. Det handlar om två flickor på 14 år som blivit våldtagna av en kille på skolan, Oscar, som är ett år äldre. Trots ett erkännande från pojken och flera fällande domar i rätten så hyllas ändå Oscar, medan offret får flytta 50 mil ifrån Örnsköldsvik för att klara av vardagen. Ja ni läste rätt. Örnsköldsvik. 

Min hemstad.

Jag är gråtfärdig, illamående och förbannad. 

Att säga att jag inte finner några ord är så långt ifrån sanningen man kan komma. Jag finner så många ord att jag just i detta nu skulle kunna skriva en C-uppsats om det här fallet. Dessvärre är orden som kommer fram så otäcka och politiskt okorrekta att jag inte kommer mig för att skriva ner dem. Spy galla och säga de mest vedervärdiga sakerna finns det så många andra som kan göra i mitt ställe... 

...uppenbarligen.

Inger Karlsson. Fegheten. Okunnigheten. Den här kvinnan ska alltså vara ansvarig för en hel skolas elever? Hade klockan inte varit så förbannat mycket så hade jag ringt min egen far, som också är rektor, och förhört honom på alla skolans förebyggande åtgärder i dem här frågorna. Sånt här får bara inte hända fler gånger.  

Lennart Kempe. En skam för allt kyrkan står för och en skam för mänskligheten. Ja, jag sa det. Jag ryser vid åtanken av hans mjäkiga uppsyn och hand okunniga, äckliga uttalanden. 

"Stackars kille?" STACKARS KILLE?? Jag var nära att slänga min roomates MacBook Pro i väggen när jag hörde dem orden komma ut från hans mun.

Eller vad sägs om tonårsflickan som skrivit de mest vidriga kommentarerna på internet om tjejen som blev våldtagen och som villigt erkänner att hon i skolan bara sa "Fitta" till tjejen när hon gick förbi, men att hon sen fick hon dåligt samvete och ignorerade då bara henne istället. Till reportern säger hon i intervjun (ett år senare) ångerfullt: "Det kanske är sant, och jag vill inte veta det i så fall. Det är så jobbigt"

Dumma flicka. Dumma, dumma okunniga människor.

Och kvinnorna. Vuxna KVINNOR sitter i tv helt kavat, nästan kaxig, som en trotsig tonåring och pratar om hur omöjligt det är att en kille ska kunna tvinga en tjej till oralsex. Jag tror inte mina öron vid det här laget. Hur hon, trots att det finns DNA bevis i form av sperma i tjej nummer 2:s trosor(!), säger: "...ja jag tror i alla fall inte på det..."

Ofattbart. Jag förstår inte det här.

Jag brukar vanligtvis vara relativt patriotisk och stolt över min hemstad. Just nu skäms jag så innerligt.

Jag skulle vilja slå människorna, men inte med nävar eller tillhyggen, utan med lite jävla kunskap.

Kunskap, och lite jävla civilkurage! 

För er som inte har sett avsnittet, gör det här.

För er som har sett avsnittet, förklara gärna för mig hur det här kan hända? För jag förstår ingenting.

The New York Minute

Jag blev precis utmanad av min van Peter att forklara for honom vad uttrycket "A New York Minute" betyder.

Det gor jag sa garna.

Uttrycket sags ha uppkommit fran den amerikanska sodern nar dem ville driva med det onodigt stressiga liv en New Yorker lever. For att det ska kallas for en New York minut kravs inga andra kriterier an att det du ska gora maste ga snabbare an blixten. Fortare an du kan tanka. Eller som Johnny Carson fran The Tonight Show forklarade det:

"It's the interval between a Manhattan traffic light turning green, and the guy behind you honking his horn."

Ett traffik ljus i Manhattan hinner alltsa knappt bli gront innan bilen bakom dig ar less pa att vanta och blir frustrerad for att det inte gar snabbare.

Man brukar ocksa saga, What a person from Texas does in one minute, a New Yorker have already done in an instant.

 

- When will I get my coffee?

- I'll have that ready for you in a New York Minute!
 

Det kan ocksa vara en genomdalig, vardelos struntfilm med tvillingarna Olsen i huvudrollen. Jag har haft aran att se ungefar 15 minuter av filmen pa Canal + vid ett uttrakat tillfalle, but I turned that shit off in a New York minute. 

Jag blir varm i hjärtat

Den här killen kan vara den sötaste, oskyldigaste och mest genom härliga jag någonsin både stött på eller hört talas om. Varje gång jag läser den här chat-konversationen så brister jag ut i ett stort leende. Det är så fint. Och så oskyldigt.

Visste inte att det gjordes sådana här killar längre?

(Bilden är från tjuvtittat.se )

Sambo.

Nar man inte bor sjalv, utan med rumskamrat eller for den delen med sin karesta, sa maste man anpassa sig en hel del. Bada maste kompromissa som det sa vackert heter.
Men som med det mesta som har med relationer mellan tva, eller flera, manniskor att gora sa finns det en viss obalans. Det ar alltid nagon som anpassar sig mer an den andra.

Det som hela mitt liv har varit den storsta kompromissen i samboende, jag skulle faktiskt vilja saga enda fran och med tonaren och framat, har varit amnet ordning och reda. Vem som ska stada, hur mycket det ska stadas och framforallt hur frekvent det ska stadas.

Jag ar helt enkelt inte sa brydd av mig. Ar det bara jag och den personen jag bor med som ser stoket sa gor det mig inget. Jag grater inga floder och jag blir inte stressad av kladhogar eller en obaddad sang, och jag ar heller inte allergisk mot en dammig tavelist. Om jag vet att det daremot kommer gaster sa vill jag alltid ha stadat. Det ar en annan sak.

My point: Av nagon outgrundling anledning, nar det kommer just till amnet ordning och reda, sa ar det alltid forutsatt att den mindre pedantiska ska anpassa sig efter den mer pedantiska.

Varfor ar det mer synd om personen som maste lida av att det ar stokigt, jamfort med personen som maste lida av sjalva stadandet?

Vad hande med rattvisan undrar jag? Jag har da aldrig hort nagon pedantsambo som har sagt; - Vad sager du om att vi forsoker ha lagenheten stadad torsdag till sondag sa kan vi ha det lite stokigt mandag till onsdag? Funkar det for dig?

Allt jag sager ar att for mig ar det lika logiskt att badda sangen varje dag, som det ar att knyta skorna efter du tagit av dig dem.

Som ni kanske forstar sa bor jag med en pedant. Men du behover inte vara orolig mamma, jag stadar, diskar och baddar sangen vareviga dag. For aven om jag har mina bestamda asikter i amnet sa betyder det inte att jag alltid agerar efter dem. For vare sig jag vill det eller ej sa finns dessa oskrivna reglerna i samhallet och jag har varken tid eller ork att ga barsark och forsoka andra just den har regeln precis nu. En annan dag kanske.

Nar blev jag gammal?

Jag vill borja med att be om ursakt till er alla, eller forlat, till alla 5 personer som forhoppningsvis laser den har bloggen.

Jag inser att mina senaste inlagg inte varit varken speciallt upplyftande eller muntra. Det har funntis stunder da jag i bitterhet funderat pa om jag kanske borde dopa om bloggen till "Emelies Klagomur" eller nagot annat klatchigt, men jag har som tur var kommit fram till att det inte riktigt ar min grej.

Jag ar faktiskt inte sa har ynklig egentligen. Jag lovar. Jag skyller allting pa sjukdom. Blir sa infernaliskt patetisk nar det nalkas tvangsmassigt sanglage mer an en dag. Can´t take it.

Anyway. Ett sista halsofragetecken kommer, vare sig ni vill det eller ej, har...

Scenario: Solen sken over New Yorks gator denna sondagsmorgon. Jag, som var ute och spatserade i det fina vadret, blev alldeles till mig och upprymd av solens stralar sa jag bestamde mig for att ta en liten kaffepaus, tillika gora ett forsoka att tvinga fram lite farg i mitt bleka ansikte. Jag kopte en kaffe och slog mig ner pa en trappa i solen och bara njot i uppskattningsvis 30 min.

Problem: Nar jag sedan reser mig upp hugger det till nagot sa otroligt i muskeln pa vanster sida i ryggen. Jag har alltsa suttit lite snett under min kaffepaus och nu beter jag mig som en 74 tant varje gang jag ska vrida mig i sidled, plocka upp nagot fran marken, satta mig ner eller for den delen stalla mig upp!

Fraga: Varfor ar jag redan gammal?

Det fanns en tid da jag ouppvarmd kunde gora splithopp, overspagat, promenera runt i brygga, bakatvolter i en snodriva, under kanske tre ars tid sov jag i spagat bara for ATT??

Nu kan jag inte ens ta en kaffepaus. I solen. Pa en trappa. Visserligen stentrappa, but hey.

Det jag menar ar att om det har ska forestalla att vara 24 sa ser jag inte direkt fram emot alderns, varken host, var, sommar eller vinter, med nagon storre entusiasm?

Nu ska jag ga och gnida min vanstra ryggmuskel mot en dorrpost i ett tappert forsok att sjalvmassera bort det har rackartyget.

Case allergic reaction, closed.

I och med att jag borjade med visa min lilla sjukdoms process har pa bloggen sa kanner jag ett visst ansvar att avsluta det ocksa. Jag ser nu inte lika mycket ut som en Indian/salami, utan mer som en valdigt blek medvurst, eller nagot at det hallet. Jag ar med andra ord fortfarande inte helt flackfri, but Im getting there.

Sa. Det var nog den sista bilden pa min blek/rod/prickiga rygg ni kommer att se pa ett tag.

This is getting ridiculous.

Im starting to think that I may be going through the same thing as Michael Jackson once did?

But Im not turning white, Im turning Indian.

Wtf have I done karma?

Kommer ni ihag forra veckan da jag led av en enda lang nara doden upplevelse i ca 5 dagar pa grund av streptokocker i halsen och skyhog feber? Jomen ni vet da jag varken kunde ata, sova eller svalja mitt eget saliv? Remember?

I alla fall, Good News! Jag ar sa gott som frisk!!!

Vill ni veta natt mer? Bad News! Jag har blivit allergisk mot penicillinet!!!!!!

En liten minutfarsk bild pa hur exakt hela min kropp ser ut just nu. Fran tarna upp till skalpen. Det kliar, mina vanner. Det kliar enda in i benstommen.

Ar nara ett mindre sammanbrott for tillfallet.

Nobody puts David in a corner.

Idag bar det av mot andra lektionen i klassen jag tar pa NYU pa torsdagar. Ni vet den dar gratisklassen som jag forhandlade till mig av Goliat fran foregaende termin? Due to inappropriate behaviour, remember?

Ska forrasten traffa chefs Goliat i morgon klockan 16.30. Har ett och annat saga aven denna termin tyvarr.

Sa det ar bast han passar sig for i ar har lilla David gone Pro forstar ni!

Man kan saga att jag har utvecklat min fighting teknik till denna termin.

Men nu maste jag skynda mig att packa ihop har pa jobbet, maste sitta i skolbanken till nio ikvall. Tur for mig att det ar intressant.

"Team Management in a Projcet Environment" heter kursen forresten.
En liten lank for de som ar intresserade:

http://www.scps.nyu.edu/course-detail/X52.8617/20101/team-management-in-a-project-environment

What? A girl can dream, can't she?

Inte igar

Jag googlade harfarger (sa jag att jag har o t r o l i g t mycket att gora?) och hittade den har gamla bilden! Inte purfarsk direkt. Kan nagon gissa ett artal??

Emelie Goransson = Nya Benjamin Button?

Chat-konversation jag precis hade med en av mina narmaste vanner:

Emelie: - Men jag vill kika in i framtiden av MASSA anlendningar. Vill veta vart jag bor, om jag jobbar, om jag trivs...
Om 6 manader klanske jag ar en fattig uteliggare, who knows??

Martina: - Men om du vet det så skulle livet bli så tråkigt
och om du vet ditt slutmål så skulle du troligtvis försöka ändra på det oavsett vad det är.

Emelie: - Det ar sa sant som det ar sagt. Du ar en klok kvinna du.


Hon ar klok, och jag har lika daligt talamod som vanligt. Kanner hur jag faller tillbaka i det har tre ars syndromet. Kan man vaxa bakat i tiden?

Var i New York!

Solen skiner sa underbart vackert och varmande idag! Sa dar vackert som den bara kan skina en purfarsk vardag i New York.

...eller jag tror det iaf. Ser atminstonde ut sa ifall jag lutar mig langt at vanster, tar stod med handerna i skrivbordet och kikar mellan tva bokhyllor och ut genom treglasfonstret som sitter i fikarummet.

Greatness.

Ny vecka

Tisdagmorgon. For mig sa borjar veckan pa tisadag. For pa mandagar har jag bara en lektion pa morgonen, sedan barnpassning, men det raknas knappt for det ar sa lattsamt.

Pa tisdagar drar praktiken igang. Tankte att jag skulle saga nagra rader om arbestlivet.

Jag gillar verkligen den har branschen. Jag gillar event kontra marknadsforing och brand awearness, skarpt. Jag tycker att det ar ett fantastiskt foretag jag jobbar pa, jag lar mig mycket annorulunda saker och jag utvecklas inom omraden jag kanske inte hade forvantat mig, men som fortfarande kanns anvandbart. Har nu gjort lite mer an halften av den praktik jag kom hit for att gora och om jag ska valja ut den storsta skillnaden mellan att jobba i Sverige och att jobba i USA, sa vill jag pasta att det ar hierarkin.
Detta skiljer sig definitivt fran olika brancher, jag kan bara tala for branchen jag jobbar inom dvs, lyx industrin, men har handlar det det valdigt mycket om titlar och valdigt mycket om utseende.

Som praktikant ar du inte mycket. Gor du ett bra jobb sa far du en klapp pa axeln av din narmaste chef, Event Co-ordinatorn, och hon i sin tur tar cred for ditt arbete och far en klapp pa axeln av hennes narmaste chef, Event Managern...och sa vidare och sa vidare.

Det ar i mina ogon inte mycket teamwork utan mer individualism. Inget jag personligen foresprakar. Tycker att det mest framjar osamja och en ohalsosam typ av konkurrens. Det forfaller mig dessutom vara valdigt ineffektivt. Ingen delegering, lite fortroende etc. Det skapar inte den kreativa och flexibla arbetaren med sjalvforstroende, utan mer en robotliknande kretivitet och en typ av falskt sjalvfortroende, om ni forstar vad jag menar.


Hur som haver sa foredrar jag Svensk arbetsstruktur alla ganger, men jag ar valdigt glad att jag far den har erfarenheten. Det jag framforallt kanner ar nog mest att jag ar natt sa otroligt less pa att gora prakik. Det har ar min femte prakik under loppet av tre ar. Jag ar Sa Redo att borja fa lite lon for den modan jag lagger ner. Det har jag bannemig fortjanat.

Jag skulle vilja forhandla min livsranta, tack

Det finns ett ordsprak som manga Wall street-nissar* lever efter har i USA. (*Arbetsnarkomaner) :

"I borrow against my future self"

Jag lanar fran mitt framtida Jag.
Alltsa, om jag jobbar som en galning nu, sa har jag ett gott liv om 20-30 ar. Ar det ratt satt att tanka? Finns forstas inget ratt eller fel, bara olika satt att se pa det.
Men min tanke ar att man upplever ju inte samma saker pa samma satt nar man ar 20 som nar man 40. Skulle man folja det har tankandet sa skulle man ga miste om sa mycket handelser, lardomarar och upplevelser som hor arbetsnarkomanaren till? Foljer ni med i vad jag sager?

Ja jag vet inte. Jag kanske bara svammlar i nattmossan, klockan har ju trots allt passerat 2 slaget har borta (vi fick sommartid igar).

Vet inte heller vad jag ville ha sagt med detta. Det har uttrycket ar bara nagot jag har gatt och funderat pa nar jag har haft tanketid over. Jag lanar fran mitt framtida Jag.

Min egen slutsats ar att det ar inte sjalva lanet jag ar radd for, for lan far man oftast tillbaka, det ar rantan pa lanet som oroar mig. Vad ar det jag gar miste om, ifall jag tar mitt livslan? For i detta fall spelar det ingen roll om det ar lagkonjuktur eller hogkonjuktur. Skulle vilja pasta att rantan ar hiskerligt hog forjamnan i det har livsspelet.

uagh...

Nar en kvinna i trettio ars aldern funderar pa att ljuga for sin date, sedan 4 manader tillbaka, om att hon har tva katter. For att Han ar en hundmanniska och hon ar radd han ska sluta traffa henne pa grund av det, da tycker jag att denna stads ytliga dejtingscen har gatt lite for langt.

New York Ar fantastiskt, men sant har lamnar en ganska besk eftersmak. I alla fall i min mun.

Vad at du till middag?

Sjuklingsstatus: Friskus.

Kan harmed meddel a att jag mar fantastiskt mycket battre. Kan bade ata, prata OCH svalja mitt eget saliv.

Kanner mig starkare an nagonsin!

Fast det dar sista var ljug. Starkare an nagonsin ar en alldeles for stor overdrift. For nar jag sager att jag kan prata, sa menar jag mest att jag atminstonde inte later HELT retarderad i mitt tal. Och nar jag sager att jag kan ata sa menar jag att jag idag har fatt i mig ett halvt paron och nagra vindruvor som min forsta foda pa 5 dagar.

Tur i oturen att min magsack har minskats sa forjordat att jag blev matt av den lilla maltiden kan da tyckas?

Ja, tur i oturen.

04.56 am...

Happ. Da kan man inte sova igen da. Denna gang beror det inte pa nattliga grubblerier, utan pa sjukdom.

Jag har fatt Streptokocker, (Varfor mina mastodont mandlar inte har tagits bort nagon gang under min livstid ar for mig ett gigantiskt fragetecken??) och tillika alldeles for hog feber. Igar var jag till lakaren och fick penicilin for halsen och varktabletter for huvudet. Huvudvarken slapper nastan direkt med dessa tabletter, men halsen. Halsen, min vanner, blir ta mig tusan bara varre och varre for varje minut som gar. Just nu kan jag varken prata, utan att i basta fall lata som en dovstum, eller svalja mitt eget saliv (hoppas ingen ar pjoskig har? for jag erkanner det, jag ar otroligt ofrasch just nu).

Sa nu sitter jag har. 04.56 am amerikansk tid. Kan inte sova. Kan knappt andas och med en kropp som skriker av febervark.

Inte riktigt sa jag hade tankt spendera min lediga fredag! Vad jag och Laura skulle ha gjort var att ta en bil tur, pa circa 1,5 timme, ut till kusten och Hamptons och hangt dar i helgen. En kompis till Laura har sommarstalle dar.

Men det har ar ju kul det med! Eller ?

Jag tror att nar man blir sjuk, alltsa riktigt sjuk, det ar da man inser att man aldrig kommer bli helt vuxen. For aven om jag har en extremt underbar och valdigt huslig roomate, sa finns det ingen i hela varlden som kan ta hand om en sa bra som ens egen mamma nar man ar sjuk. Konstigt det dar..

Ungefar sahar kanner jag mig just nu. Fast minus 35 ar. Ganska redo att bara ga i ide med andra ord.

Wtf?

Jag e sjuk.

Alla som kanner mig hyffsat val vet hur jag blir nar jag blir sjuk. Patetisk, ar nog det basta sattet att beskriva det. Som en trearing, ar ett annat. Jag far for mig att jag ar ensammast pa jordens yta och att ingen alskar mig langre. Stort lojligt, som Baghera skulle ha sagt.

Lagom till min stora blogg comback sa har min dator lagt av, min kamera gatt sonder och jag har blivit sjuk.

Inte ok. Just saying.

Nej nu ska jag nog ga tillbaka till min sjalvomkan. Ingen alskar ju trots allt mig langre sa det ar ju inte sa konstigt.

Hjarnan ovarglanser Kroppen

Ha! Det trodde ni inte va!? Jag ar tillbaka. Fullt medveten om att jag varit borta i ett par manader, men efter en somnlos natt av livsgrubblande har jag nu bland annat bestamt mig for att borja skriva igen.

Somnlos natt alltsa. Ni vet de dar natterna da hjarnans alla elektroder och vajrar, kopplade till hjartat, nerver, blodkarl och sinnen, far for sig att sla sig samman i timmar av nastan plagsamt ingaende grubblande kring saker du egentligen ALDRIG kommer att kunna bli klok pa? Jag har aven kommit underfund med att sadant har grubblande ofta handlar om handelser i datid eller i framtid. I alla fall for mig. Nar jag funderar handlar det oftast om 3 saker:

• Supinum - Jag funderar pa om jag kunde handlat annorlunda och vad som da skulle blivit skillnaden.
• Futurum - Jag vill kika in i framtiden och med hjalp av den lilla snabbtitten fatta mina beslut.
• Varfor? - Jag vill veta allt Varfor. Fran Varfor Jorden ar rund - till Varfor jag inte vinner 10 miljoner pa lotto nar sa manga andra gor det.

Oftast nattetid ocksa? Jag tror att det ar da hjarnan tycker att den har tid? Aven om kroppen sallan overensstammer. Men i dessa fall ar kroppen bara ett verktyg och far moloked acceptera att endast spegla sig i glansen av hjarnans overlagsenhet.

Jaja. Tror jag ar ett hopplost grubbleri fall? Min hjarna kommer aven i fortsattning att valdsfora sig pa min kropps valbehovliga skonhetssomn.

Ni far dock inte oroa er nu kara vanner! Det hander inte alltfor ofta.

Men jag ar alltsa tillbaka. Har jag sagt det redan?