Lost in Happiness

Efter en mindre nyss-avslutade-studier-bloggvila på en och en halv vecka, hrm, så är jag tillbaka lite försiktigt.

Ger er inga löften denna gång. Känner att Pojken och Vargen historien upprepar sig ännu än gång. Respekterar alla mina 5 läsare tillräckligt mycket för att inte vilja lura in er i falska förhoppningar. Jag har lärt mig min läxa.

Tänker inte skriva så mycket just nu, klockan är 03.05 på natten och jag är toktrött. Trött så jag blir tokig betyder det, för alla icke-norrlänningar.

Jag kan dock berätta att jag inte blir kvar så mycket längre i Äpplet. I maj beger jag mig. Jag kommer vara vilsen på hemmaplan istället.

För vilsen är jag.

Fråga är om man någonsin blir 'upphittad' av livet?, om man nu får vara så djup. Jag tror att alla är mer eller mindre vilsna. För ingen vet vi exakt vart vi är påväg. Det är så mycket som står utom våra händers påverkan. Jag tycker att det är fint att vara vilsen. Vilsen och lycklig. Det är ännu finare.

Nu ska jag gå och lägga mig kära vänner. Jag blir alldeles matt av all denna glada vilsenhet jag går runt och bär på.

Kram på er.

Emelie Långstrump

Klockan är nu 06.00.

Jag har min sista tenta klockan 09.00 idag.

Nej, jag har inte sovit en sekund inatt.

Alldeles nyss kom jag på att jag inte hade borstat tänderna (lätt att glömma det om man inte går och lägger sig) och gick in i badrummet. När jag promenerat de 5 steg det tar in till mitt badrum har jag mirakulöst nog glömt bort mitt ändamål med förflyttningen och öppnar istället robotiskt badrumsskåpet och tar ut Lauras läppstift och tar på mig. Jag använder inte ens läppstift. Speciellt så använder jag inte läppstift när jag sitter i träningskläder, i övrigt osminkad och försöker banka in kunskap i min annars så informationstörstiga hjärna.

Utan sömn i två dygn försmäktar jag på denna ö. Ja, Manhattan alltså.

PS. Om någon hör mig yppa orden "...man kanske skulle ta och plugga ett år till..."
Slå mig hårt och skoningslöst med något rejält i huvudet är ni snäll.
Jag ger er här min skriftliga tillåtelse. DS.

Boom!

Om ni undrar vart jag har varit under dessa fem dagar, så kan jag meddela jag inte har haft någon vidare tillgång till dator. Min dator var trasig, fick tillbaka den igår, och min älskade rumskamrat Laura är på springbreak i Miami den här veckan. Kunde alltså inte låna hennes dator heller.

För dem utav er som nu lagt ihop ett och ett, har vid det här laget insett att jag i detta nu är herre i mitt eget hus. Det vill säga att jag har lägenheten helt för mig själv den här veckan.

Funderade hela helgen på hur jag skulle ta till vara på detta faktum. Jag känner mig mycket nöjd med mina åtgärder so far.

Har lämnat drickan framme. Heeela natten.

Fixat naglarna och INTE tagit bort nagellacken efter mig.

Har lyft UPP toalettsitsen. Why? Because I can.

Ätit middag framför datorn. I soffan. Boom.

Lämnat en klädhög framme i t v å dagar.

Förvisso diskat, men INTE plockat ur diskmaskinen. Mhmm!

Och självklart har jag INTE bäddat sängen på hela veckan.

Emelie - A Rebel for Life.

Check, Check!

Har nu även sett Chris Rock på The Comedy Celler. This is the place to be people. The Place. To. Be.

Har även sett Zac Efron på Upper East Side. Han var ute och rastade hunden.

Är inte lika upphetsad över detta.

Artards.

Världen bestar av alla möjliga manniskor i alla möjliga farger och storlekar. Vissa tanker innan dem talar. Andra inte. Nedan foljer nagra exempel fran den senaste manaden. 


En kille jag pratade med pa ett Hermes event: 


¨You´re beautiful!¨
¨Oh Thank You!¨
¨But you are from Sweden right? And in Sweden you´re like average?¨


Man pa Wall Street: 


¨Excuse me, Miss? Could you put on this hat and stand in front of that building so we can take a picture? From the back you could go for my wife, and she really doesn't like her hair today.¨ 


En annan kille som jag hade en 10 minuters konversation med pa Comedy Celler:


¨...but I like that you are a foreigner!¨
¨You do? Why so?¨
¨It makes me feel very intelligent!¨


(Om det var en dumforklaring av min intelligens eller hans egen, har jag fortfarande inte riktigt bestämt mig for an.)


Har ingen aning om vart jag hittar dessa manniskor. Eller rattare sagt, vad det ar som gor att dem  hittar mig?

"You are a very good kock!"

Fick just ett mail av min mamma dar hon onskade Glad Pask! och fragde om man sa: "April, april silly herring!" i USA pa forsta april.

Hon ar varldens basta, min mor. Men hon ar inte varldens basta pa engelska.

Tankte bjuda pa tre exempel...

1. Nar jag, min mamma och min lillebror var i Turkiet for ett par ar sedan var det en man pa basaren som kom fram till henne och fragade hur mycket hon skulle ha for sin dotter. Min mamma svara lite stott med eftertryck i rosten, samtidigt som hon slar ut med bada handerna:

"Nothing!"

Hon kanner val nagonstans dar att det kom ut fel och forsaker ratta till sin fadas genom att ANNU intensivare utbrista:

"Anything!!"

 Jag som borjar se mentala bilder framfor mig dar jag tvingas koka sliskigt appelthe och ta hand om kameler hela dagarna, motar snabbt ut mina kara ur butiken mumlandes nagot om att jag inte ar till salu.

2. Samma resa ar vi alla tre varit ute pa en restaurang och atit middag och ska ta en taxi tillbaka till hotellet. For det forsta sa prutar vi sa mycket pa den dar taxin att jag sahar i efterhand skams for att man brakat om nagra ynka kronor.
For det andra sa fragar taxi chaufforen nar vi borjar narma oss om det ar vanster i den har korsningen eller vanster i den andra. Min bror svara lite osakert att han att det ar forsta, men i sista sekund innan han hinner svanga sa bokstavligt talat lutar sig min mor, som sitter i mittensatet, fram till chaufforen och med mycket overtygande och bestamd ton saval som kropssprak forkunnar att det ar korsning nummer tva.

Vi blir snabbt varse om att det var korsning nummer ett. Chaufforen tvingas gora en olaglig usvang och kora oss tillbaka en korsning. Vid det har laget skams jag sa pass att jag sager till mamma att vi maste ge honom rikligt med dricks. Hon haller absolut med och ger honom forvisso en bra slant men istallet for att saga nagot i stil med "Keep the change" sa slanger hon fram pengarna och sager "Thats enought" och hoppar glatt ur taxin.

3. Samma mamma (som att jag skulle ha tva?) har i Grekland, efter en dundermaltid dar alla sitter nojda matta och belatna runt bordet, kallat ut kocken enbart for att beratta att han var "a very good kock!!"

Hon ar rolig min mamma. Och skratt for langer ju livet. Sa man kan saga att jag inte bara har henne att tacka for att jag over huvuvdtaget finns till utan aven for att jag forhoppningsvis kommer leva lange.

Tack mamma! Alskar Dig.

Den som vantar pa nagot gott...

...far noja sig med bottenskrapet.

Pa grund av min mindre intelligenta forestalling om att ju senare jag tar min lunch, desto kortare blir dagen (???), sitter jag har nu och besviket trugar i mig denna smaklosa, overkokta, proteinlosa soppa till lunch.

Amerikanernas asikt om att "crackers" rader bot pa all trakig mat har jag dessutom aldrig forstatt mig pa. Utan lite Camenbert ost och fikonmarmelad kan alla varldens crackers slanga sig i vaggen.

Den mustiga, smakmassigt explosionsartade chili/kyckling-soppan/grytan, var i alla fall slut for dagen pa deli Rosso.
Och min CSN budget tillater inga storre utsvavanden nar det kommer till lunchbegivenheter.

Sa, vanta aldrig pa nagot gott. At det godaste forst.

Det ar allt jag har att saga.

Hej, hej, hallå bloggvänner!

Jag är en tjej på 24 vårar som har en liten fråga till er.

För några blogginlägg sedan skrev jag:

"...jag har inte ett rasistiskt ben i min kropp"

Nu har jag funderat på det här sedan dess.

Ar inte det ett väldigt ologiskt uttryck? Jag menar inte rasismdelen, för uttrycket behöver inte alls endast handla om rasism, jag menar benbiten.

Jag vet inte hur många procent som består av ben, men jag vet att vi har 208 ben allt som allt i kroppen. Däremot år människokroppen till 96% av vatten.
96 %, och rätta mig om jag har fel här mina vänner, är en väldigt stor del av det hele, som norrmannen skulle sagt.

Så om syftet är att ge utlopp för en åsikt man känner sig Väldigt Distanserad ifrån, borde det inte heta något i stil med "jag har inte en rasistisk vattendroppe i min kropp"?

Kan någon bara bekräfta eller dementera min fundering, så jag kan lägga mig det här bakom mig?

Tack på förhand,

"En som undrar" 

Krackelibrankel-fnatt !!!

Dag 4 av 8 i stenalderslyan.

Det kanns minsann som att jag bor med tva grottmanniskor. Fast inte i en grotta, utan en glassig lagenhet i New Yorks rikemannsomrade.

Pa grund av mitt daliga samvete for att jag far bo dar gratis sa tog jag tre djupa andetag, bet mig i tungan och storstadade hela lagenhet igar. Fran golv till tak. Fran mogeldisk till urintoaletter. Fran tvattande stinkande strumpor och kalsonger till strykande av skrynkliga skjortor.

Yep. Du horde ratt. Men som tur var hjalptes vi ju alla at, sa det gick anda ganska snabbt och smidigt! Tog inte mer en 2-3 timmar! Toppen bra!

Eller INTE. Jag stadade allt sjalv och det tog mig 6,5 timme. Var klar klockan 01.00 pa natten.

Vad dem gjorde sa du? Facebookade, youtubade och pratade pa bbm.

(%*#()%&_#*(@%U*(#@!!!!!!)

Andas...Harmoniska kanslor iiiinn, arga kanslor uuuuut...

I gar bad en av mig att stalla klockan och vacka honom klockan 7.30 innan jag gick till praktiken. Sjalvklart skulle jag gora det.

I morse nar jag stack in huvudet genom sovrumsdorren och sa:

- Dags att kliva upp. Klockan ar 7.30
- Suck...Kan du inte vacka mig lite trevligare? Satta pa lite musik eller nagot?
- Jag beklagar att Herr Xxx inte gillar mitt satt att saga Godmorgon, men det ingar vanligtvis inte i mina morgonsysslor har pa foretaget. Du far skriva det i din roomservice-bestallning nasta gang.
- Varst vad du ska vara sarkastiskt da. Har du atminstonde gjort en macka till mig?

Det sista latsades jag inte hora, men jag tankte "Jag ma vara sarkastiskt, men du ar serios med din fraga, och det ar banne mig snappet mer irriterande."

Sa. Som sagt. Dag 4 av 8. Nedrakningen har borjat...

Frustrerad svensk flykting soker jamlikt och karleksfullt hem.

Jag ar en flykting on the move. Forpassad till New Yorks gatorhorn och varmluftsutblas.

Eller nej nu overdrev jag. Jag ar inte hemlos, men jag ar utkickad ur lagenetenh i en vecka. Min rumskamrat har  hela sin spanska familj pa besok. 6 vuxna och undomar i en och samma studio apartment. Skulle tippa pa att den  ligger runt 45 kvm allt som allt. Med kok, hall och badrum inraknat.

Forestaller mig att det ser ut nagonting sant har nar jag inte ar hemma:

Jag antar att jag ar ganska nojd att jag inte bor dar for tillfallet?

Tanken var att jag skulle bo hos min italienska van, Fiorella, men i sista sekund bestammer sig aven hela hennes familj sig for att komma pa New York besok. Detta betyder utrymme a la flyktinglager aven dar.  

Tough luck, Empa!

Min situation ar nu som foljer: Jag ar inneboende till pa lordag hos en killkompis jag lart kanna har i New York. Jag bor pa soffan i hans duplex lagenhet pa Upper East side, tillsammasn med en rumskompis till honom. 

Det gar ingen nod pa mig kan tyckas?

Jag vet. Jag borde kanske inte klaga. But hear me out for a second:

1. Jag kan tycka att jag egentligen inte kanner dessa tva gossar tillrackligt val for att slagga pa sofflocket i en hel vecka, men jag har verkligen ingen annan losning.

2. Bada tva ar halv fransoser / halv israeler. Snalla, missforsta mig langsamt nu, det finns inte ett rasistiskt ben i min kropp. Jag har inget emot varken fransman, israeler eller den judiska religionen. Tvartom sa finner jag allt detta oerhort intressant. Intressant nar jag ar deras van, inte nar jag ar deras inneboende...for olika kulturer betyder ofta olika asikter och forestallningar om hur saker och ting ska ga till har i livet. Dessa tva ar varldens snallaste och roligaste, som Kompisar, men som sambos, klickar vi inte lika klockrent.

3. De verkar namligen nagon kontig forestallning om att kvinnors lott i  livet ar lite understalld mannen och att varan framsta uppgift ar att foda barn, laga mat och stada.

Haha! Hahaha! Sa tokigt det kan bli?

Alla som kanner mig det minsta lilla kan nog skriva under pa att det har synsattet och jag fungerar lika bra ihop som en julskinka pa hanukkah-bordet.

Desvarre ar jag inneboende. Gratis. En vecka. I New York. Detta ar, tro det eller ej, ganska eftertraktat. Jag ar sjalvklart jatte tacksam och sa vid ett svagt tillfalle forra veckan att som tack sa kunde jag hjalpa killarna att tillsammans med dem storstada och stukturera upp den annars vidrigaste ungkarlslya jag nagonsin sett. 

- Later bra, sa dem.

- Vilken dag tror ni att det passar bast att ta tag i stadningen? fragde jag sedan.

- Sondag, sa dem.

- Ok, sa jag.

Pa sondagmorgon vaknade jag 11.00. Ville inte vacka nagon av dem for jag vet att de jobbar valdigt mycket under veckorna och gillar att sova pa helgerna. Sa jag tassade runt i morkret och roade mig i min ensamhet, tyst som en dovstum nabbmus, i 3,5 timme innan den forsta av dem bestamde sig for att vakna.

Det har ar det forsta jag hor ifran hans sovrum:

- Vad ar klockan??

- 2.30

- Har du borjat stada an??

- U-Ursakta vad sa du??

- Ja! Har du borjat stada an??

Det kommer bli en lang vecka det har.

Jag är inte svår, men lätt.

Såhär glad blir jag när någon kommer med svenskt smågodis och Marabouchoklad till mig.

Kan passa på att announca, en gång för alla, att den som kommer med lite svenskt snask är hjärtlig välkommen till mitt New York hem! Dörren kommer inte bara stå på glänt, utan på vid gavel.

Det är som jag det gamla ordspråket; "Finns det godisrum så finns det soffplats!"

Svårare än så är jag inte.

Tusen och åter tusen tack till sötaste Johanna som kom med de här undersköna livsnjutningarna.

Gerard Butler - Check.

Traffade den har mannen pa Comedy Celler igar.

Du vet nar man tror att man ar waaaay to cool to be starstruck?

Well.

I´m a dork, a wimp, a sucker, a looser and a nerd.

Just saying.

Gråtfärdig, illamående och förbannad.

Klockan är 02.00 amerikansk tid och jag har precis sett Uppdrag Gransknings senaste program på SvTPlay. Det handlar om två flickor på 14 år som blivit våldtagna av en kille på skolan, Oscar, som är ett år äldre. Trots ett erkännande från pojken och flera fällande domar i rätten så hyllas ändå Oscar, medan offret får flytta 50 mil ifrån Örnsköldsvik för att klara av vardagen. Ja ni läste rätt. Örnsköldsvik. 

Min hemstad.

Jag är gråtfärdig, illamående och förbannad. 

Att säga att jag inte finner några ord är så långt ifrån sanningen man kan komma. Jag finner så många ord att jag just i detta nu skulle kunna skriva en C-uppsats om det här fallet. Dessvärre är orden som kommer fram så otäcka och politiskt okorrekta att jag inte kommer mig för att skriva ner dem. Spy galla och säga de mest vedervärdiga sakerna finns det så många andra som kan göra i mitt ställe... 

...uppenbarligen.

Inger Karlsson. Fegheten. Okunnigheten. Den här kvinnan ska alltså vara ansvarig för en hel skolas elever? Hade klockan inte varit så förbannat mycket så hade jag ringt min egen far, som också är rektor, och förhört honom på alla skolans förebyggande åtgärder i dem här frågorna. Sånt här får bara inte hända fler gånger.  

Lennart Kempe. En skam för allt kyrkan står för och en skam för mänskligheten. Ja, jag sa det. Jag ryser vid åtanken av hans mjäkiga uppsyn och hand okunniga, äckliga uttalanden. 

"Stackars kille?" STACKARS KILLE?? Jag var nära att slänga min roomates MacBook Pro i väggen när jag hörde dem orden komma ut från hans mun.

Eller vad sägs om tonårsflickan som skrivit de mest vidriga kommentarerna på internet om tjejen som blev våldtagen och som villigt erkänner att hon i skolan bara sa "Fitta" till tjejen när hon gick förbi, men att hon sen fick hon dåligt samvete och ignorerade då bara henne istället. Till reportern säger hon i intervjun (ett år senare) ångerfullt: "Det kanske är sant, och jag vill inte veta det i så fall. Det är så jobbigt"

Dumma flicka. Dumma, dumma okunniga människor.

Och kvinnorna. Vuxna KVINNOR sitter i tv helt kavat, nästan kaxig, som en trotsig tonåring och pratar om hur omöjligt det är att en kille ska kunna tvinga en tjej till oralsex. Jag tror inte mina öron vid det här laget. Hur hon, trots att det finns DNA bevis i form av sperma i tjej nummer 2:s trosor(!), säger: "...ja jag tror i alla fall inte på det..."

Ofattbart. Jag förstår inte det här.

Jag brukar vanligtvis vara relativt patriotisk och stolt över min hemstad. Just nu skäms jag så innerligt.

Jag skulle vilja slå människorna, men inte med nävar eller tillhyggen, utan med lite jävla kunskap.

Kunskap, och lite jävla civilkurage! 

För er som inte har sett avsnittet, gör det här.

För er som har sett avsnittet, förklara gärna för mig hur det här kan hända? För jag förstår ingenting.

The New York Minute

Jag blev precis utmanad av min van Peter att forklara for honom vad uttrycket "A New York Minute" betyder.

Det gor jag sa garna.

Uttrycket sags ha uppkommit fran den amerikanska sodern nar dem ville driva med det onodigt stressiga liv en New Yorker lever. For att det ska kallas for en New York minut kravs inga andra kriterier an att det du ska gora maste ga snabbare an blixten. Fortare an du kan tanka. Eller som Johnny Carson fran The Tonight Show forklarade det:

"It's the interval between a Manhattan traffic light turning green, and the guy behind you honking his horn."

Ett traffik ljus i Manhattan hinner alltsa knappt bli gront innan bilen bakom dig ar less pa att vanta och blir frustrerad for att det inte gar snabbare.

Man brukar ocksa saga, What a person from Texas does in one minute, a New Yorker have already done in an instant.

 

- When will I get my coffee?

- I'll have that ready for you in a New York Minute!
 

Det kan ocksa vara en genomdalig, vardelos struntfilm med tvillingarna Olsen i huvudrollen. Jag har haft aran att se ungefar 15 minuter av filmen pa Canal + vid ett uttrakat tillfalle, but I turned that shit off in a New York minute. 

Jag blir varm i hjärtat

Den här killen kan vara den sötaste, oskyldigaste och mest genom härliga jag någonsin både stött på eller hört talas om. Varje gång jag läser den här chat-konversationen så brister jag ut i ett stort leende. Det är så fint. Och så oskyldigt.

Visste inte att det gjordes sådana här killar längre?

(Bilden är från tjuvtittat.se )

Sambo.

Nar man inte bor sjalv, utan med rumskamrat eller for den delen med sin karesta, sa maste man anpassa sig en hel del. Bada maste kompromissa som det sa vackert heter.
Men som med det mesta som har med relationer mellan tva, eller flera, manniskor att gora sa finns det en viss obalans. Det ar alltid nagon som anpassar sig mer an den andra.

Det som hela mitt liv har varit den storsta kompromissen i samboende, jag skulle faktiskt vilja saga enda fran och med tonaren och framat, har varit amnet ordning och reda. Vem som ska stada, hur mycket det ska stadas och framforallt hur frekvent det ska stadas.

Jag ar helt enkelt inte sa brydd av mig. Ar det bara jag och den personen jag bor med som ser stoket sa gor det mig inget. Jag grater inga floder och jag blir inte stressad av kladhogar eller en obaddad sang, och jag ar heller inte allergisk mot en dammig tavelist. Om jag vet att det daremot kommer gaster sa vill jag alltid ha stadat. Det ar en annan sak.

My point: Av nagon outgrundling anledning, nar det kommer just till amnet ordning och reda, sa ar det alltid forutsatt att den mindre pedantiska ska anpassa sig efter den mer pedantiska.

Varfor ar det mer synd om personen som maste lida av att det ar stokigt, jamfort med personen som maste lida av sjalva stadandet?

Vad hande med rattvisan undrar jag? Jag har da aldrig hort nagon pedantsambo som har sagt; - Vad sager du om att vi forsoker ha lagenheten stadad torsdag till sondag sa kan vi ha det lite stokigt mandag till onsdag? Funkar det for dig?

Allt jag sager ar att for mig ar det lika logiskt att badda sangen varje dag, som det ar att knyta skorna efter du tagit av dig dem.

Som ni kanske forstar sa bor jag med en pedant. Men du behover inte vara orolig mamma, jag stadar, diskar och baddar sangen vareviga dag. For aven om jag har mina bestamda asikter i amnet sa betyder det inte att jag alltid agerar efter dem. For vare sig jag vill det eller ej sa finns dessa oskrivna reglerna i samhallet och jag har varken tid eller ork att ga barsark och forsoka andra just den har regeln precis nu. En annan dag kanske.

Nar blev jag gammal?

Jag vill borja med att be om ursakt till er alla, eller forlat, till alla 5 personer som forhoppningsvis laser den har bloggen.

Jag inser att mina senaste inlagg inte varit varken speciallt upplyftande eller muntra. Det har funntis stunder da jag i bitterhet funderat pa om jag kanske borde dopa om bloggen till "Emelies Klagomur" eller nagot annat klatchigt, men jag har som tur var kommit fram till att det inte riktigt ar min grej.

Jag ar faktiskt inte sa har ynklig egentligen. Jag lovar. Jag skyller allting pa sjukdom. Blir sa infernaliskt patetisk nar det nalkas tvangsmassigt sanglage mer an en dag. Can´t take it.

Anyway. Ett sista halsofragetecken kommer, vare sig ni vill det eller ej, har...

Scenario: Solen sken over New Yorks gator denna sondagsmorgon. Jag, som var ute och spatserade i det fina vadret, blev alldeles till mig och upprymd av solens stralar sa jag bestamde mig for att ta en liten kaffepaus, tillika gora ett forsoka att tvinga fram lite farg i mitt bleka ansikte. Jag kopte en kaffe och slog mig ner pa en trappa i solen och bara njot i uppskattningsvis 30 min.

Problem: Nar jag sedan reser mig upp hugger det till nagot sa otroligt i muskeln pa vanster sida i ryggen. Jag har alltsa suttit lite snett under min kaffepaus och nu beter jag mig som en 74 tant varje gang jag ska vrida mig i sidled, plocka upp nagot fran marken, satta mig ner eller for den delen stalla mig upp!

Fraga: Varfor ar jag redan gammal?

Det fanns en tid da jag ouppvarmd kunde gora splithopp, overspagat, promenera runt i brygga, bakatvolter i en snodriva, under kanske tre ars tid sov jag i spagat bara for ATT??

Nu kan jag inte ens ta en kaffepaus. I solen. Pa en trappa. Visserligen stentrappa, but hey.

Det jag menar ar att om det har ska forestalla att vara 24 sa ser jag inte direkt fram emot alderns, varken host, var, sommar eller vinter, med nagon storre entusiasm?

Nu ska jag ga och gnida min vanstra ryggmuskel mot en dorrpost i ett tappert forsok att sjalvmassera bort det har rackartyget.

Case allergic reaction, closed.

I och med att jag borjade med visa min lilla sjukdoms process har pa bloggen sa kanner jag ett visst ansvar att avsluta det ocksa. Jag ser nu inte lika mycket ut som en Indian/salami, utan mer som en valdigt blek medvurst, eller nagot at det hallet. Jag ar med andra ord fortfarande inte helt flackfri, but Im getting there.

Sa. Det var nog den sista bilden pa min blek/rod/prickiga rygg ni kommer att se pa ett tag.

This is getting ridiculous.

Im starting to think that I may be going through the same thing as Michael Jackson once did?

But Im not turning white, Im turning Indian.

Wtf have I done karma?

Kommer ni ihag forra veckan da jag led av en enda lang nara doden upplevelse i ca 5 dagar pa grund av streptokocker i halsen och skyhog feber? Jomen ni vet da jag varken kunde ata, sova eller svalja mitt eget saliv? Remember?

I alla fall, Good News! Jag ar sa gott som frisk!!!

Vill ni veta natt mer? Bad News! Jag har blivit allergisk mot penicillinet!!!!!!

En liten minutfarsk bild pa hur exakt hela min kropp ser ut just nu. Fran tarna upp till skalpen. Det kliar, mina vanner. Det kliar enda in i benstommen.

Ar nara ett mindre sammanbrott for tillfallet.