Tacksamhet.

Vad är det som gör att man berörs mer av vissa människor och inte lika mycket av andra?

Tidigare ikväll var jag på väg till biografen. Jag fick ingen med mig denna gång så jag gick på bio ensam. Jag gick, som så många gånger förr, jag lyssnade på min iPod, tittade på människorna runt omkring mig.

Som så många gånger förr passerade jag även många hemlösa människor som gjorde sig redo för att sova. I en storstad ser du väldigt många hemlösa. Du blir avtrubbad. Det är precis som att höra om krig på nyheterna. För att klara av att fortsätta promenera din väg genom livet så suger du inte åt dig av informationen som ständigt kastas åt ditt håll. Du har ett filter som väljer vad som ska beröra dig mer och vad som ska beröra dig mindre.

Men mitt filter togs av någon anledning bort för en man lite längre ner på gatan. Jag gick ganska långsamt och jag såg honom redan på långt håll. Utseendemässigt var han inte mer annorlunda än någonannan du ser på gatan. Han var i färd med att böka till täcket så att det låg perfekt fördelat över varmluftutsläppet i gatan och hans egna ben. Lite luft var tvunget att sippra ut, för att inte överhetta, men den mesta luften ville han ju såklart återvinna i täckesbubblan så att det kunde värma honom hela natten.

Någonting med den mannen berörde mig något så väldigt. Jag vet inte vad. Kanske var det sinnesstämningen jag var i just vid det tillfället? Kanske var det musiken som strömmade från min iPod? Kanske var det att han inte, som många andra, verkade ha tagit till flaskan som enda lösning? Kankse var det bara uttrycket i hans ansikte? Kan det ha varit en blandning?? Ja jag vet ärligt talat inte.

Han verkade missnöjd, men accepterande. Irriterad fast samtidigt tillfreds.

Som om han accepterat ett liv som hemlös. Hur gör man det? Jag vet inte om jag skulle klarat av att acceptera det faktum att samhället svikit och jag hamnat på gatan som resultat? Jag vet inte om jag hade klarat av att göra det bästa av den situationen?

Det kommer jag nog aldrig få veta heller. Jag har för många fantastiska människor i mitt liv som aldrig skulle tillåta det.

Hmm...något jag faktiskt vet är a alla fall att jag fick väldigt dåligt samvete för att jag tidigare idag gick och beklagade mig för att jag inte tyckte att jag hade råd att unna mig den där sjalen jag så gärna ville ha. Och för att jag just då höll en kopp Starbuckskaffe i handen som jag vet kostar way more än vad det faktiskt är värt.

Konstigt hur vissa saker får en att fundera? Missuppfatta mig inte nu bara, jag kommer inte gå runt och gräma mig för den hemlösa mannen dag ut och dag in, det skulle jag inte klara av. Det finns antagligen en anledning till att det där filtret finns. Men däremot tänker jag vara lite mer tacksam för det jag har. För dem förutsänningar jag har fått i mitt liv. Det tycker jag alla ska vara lite mer. Tacksamma alltså.


Det här var förresten låten jag lyssnade på:

http://www.youtube.com/watch?v=s4_4abCWw-w